Sonen började alltså krypa i oktober, efter honom kryper jag och säger 'nej, inte el-uttag', 'nej, inte hundmaten', 'spotta ut det där' och så vidare. Han är bara tio månader och jag känner redan att jag tjatat sönder honom. Ingen sa att det var så mycket jobb med att barnsäkra ALLT. Hans första tid som krypande i detta hus har varit som att delta i Hunger games. Stackarn. Totalt livsfarligt. Intalar mig själv att det har blivit något bättre, trots att nya faror tycks dyka upp varje dag. Hur långa armar kan en tiomånaders ha?
Svaret är orangutanglånga.
Fler frågor som jag ännu inte vet svaret på. Hur farligt är det att få en adventsljusstake i skallen? Hur traumatiserad blir en av att inte ha en julgran sin första jul? Vid vilken ålder slutar barn att intressera sig för sladdar? Och. Hur mycket hundmat kan en bebis äta utan att det börjar bli farligt?
