Hur långa armar kan en tiomånaders ha?

Sonen började alltså krypa i oktober, efter honom kryper jag och säger 'nej, inte el-uttag', 'nej, inte hundmaten', 'spotta ut det där' och så vidare. Han är bara tio månader och jag känner redan att jag tjatat sönder honom. Ingen sa att det var så mycket jobb med att barnsäkra ALLT. Hans första tid som krypande i detta hus har varit som att delta i Hunger games. Stackarn. Totalt livsfarligt. Intalar mig själv att det har blivit något bättre, trots att nya faror tycks dyka upp varje dag. Hur långa armar kan en tiomånaders ha?

Svaret är orangutanglånga.

Fler frågor som jag ännu inte vet svaret på. Hur farligt är det att få en adventsljusstake i skallen? Hur traumatiserad blir en av att inte ha en julgran sin första jul? Vid vilken ålder slutar barn att intressera sig för sladdar? Och. Hur mycket hundmat kan en bebis äta utan att det börjar bli farligt?

En förkyld halvåring och klubben jag entrat

Det är så synd om min son nu att mitt hjärta brister. En stadig temp på 38 grader och en näsa som täpps igen tio minuter efter varje skräckmöte med snorsugen (jepp, det finns något som kallas snorsug, det är precis vad det låter som och den är så äcklig att den egentligen förtjänar ett eget inlägg.) Sömnen är en bristvara och tårarna är SÅ MÅNGA. Det här är alltså våran första förkylning. Såklart ingen hit, men en lagom uppvärmning inför kommande magsjukor (som jag har hört är katastrofala) och annat som ska drabba oss antar jag.

I och med att ett barn är sjukt har jag nu förstått att den redan störda nattsömnen (när sov jag senast en hel natt?) blir än mer störd. Följdreaktionerna är många, men framför allt så påverkas humöret. I vanliga fall hade jag brutit ihop dag ett. Men nej. Jag håller. Jag höll till och med ihop den dagen då vi kryddade förkylningen med att 1. Backa över barnvagnen 2. Bilen bestämde sig för att överraska oss med att gå sönder, 15 mil hemifrån, i spöregn, klockan 20.00 på kvällen. Våra två dyraste prylar gick alltså sönder på samma dag. När jag nästa natt vaknade tillsammans med ledsen bebis som vägrar somna om kl 02.00 så är ju botten nådd kan man tro. Men nej. Trots att mitt inre gapar att "jag ooorkar inte meeeer" så håller jag. Jag har blivit en superhjälte. En mamma. På riktigt. För vad är mammor om inte superhjältar av rang. Det finns egentligen inget en mamma inte fixar. När min son föddes så frågade en vän om jag kände mig som en mamma. Han var typ 4 veckor. Nja jo, nä?, jag kände mig inte som en mamma då. Men nu. Fråga mig nu. 

Jag menar såklart inte att mammor inte kan eller får bryta ihop. Jag går på en låga som i den här takten kommer ta slut om 30 timmar. Då kommer jag att bryta ihop i famnen på superhjälte nr:2. Pappan.  

Hur gick det till?

Lovade mig själv att inte ge mig in i det här träsket. Men. En vän flyttade till Norge och på den vägen är det .. Hade en blogg som ung och dum, vi snackar tio år bakåt i tiden. 16 år gammal och hade ungefär lika många läsare. Läste toppbloggarna, ni vet. Men jag hängde såklart inte med. Jag ville också shoppa dyra prylar och visa upp. Levde dock i en etta på typ 19 kvadrat och inkomsten var alltså ett studiebidrag som knappt räckte till snus. Kände en ytlig och jävligt onödig press (skapad av ingen annan än mig själv) som jag något år senare bestämde mig för att jag klarade mig bättre utan. Slutade blogga och slutade även att läsa bloggar där och då. Nu är jag vuxen och pallar kanske.