En förkyld halvåring och klubben jag entrat

Det är så synd om min son nu att mitt hjärta brister. En stadig temp på 38 grader och en näsa som täpps igen tio minuter efter varje skräckmöte med snorsugen (jepp, det finns något som kallas snorsug, det är precis vad det låter som och den är så äcklig att den egentligen förtjänar ett eget inlägg.) Sömnen är en bristvara och tårarna är SÅ MÅNGA. Det här är alltså våran första förkylning. Såklart ingen hit, men en lagom uppvärmning inför kommande magsjukor (som jag har hört är katastrofala) och annat som ska drabba oss antar jag.

I och med att ett barn är sjukt har jag nu förstått att den redan störda nattsömnen (när sov jag senast en hel natt?) blir än mer störd. Följdreaktionerna är många, men framför allt så påverkas humöret. I vanliga fall hade jag brutit ihop dag ett. Men nej. Jag håller. Jag höll till och med ihop den dagen då vi kryddade förkylningen med att 1. Backa över barnvagnen 2. Bilen bestämde sig för att överraska oss med att gå sönder, 15 mil hemifrån, i spöregn, klockan 20.00 på kvällen. Våra två dyraste prylar gick alltså sönder på samma dag. När jag nästa natt vaknade tillsammans med ledsen bebis som vägrar somna om kl 02.00 så är ju botten nådd kan man tro. Men nej. Trots att mitt inre gapar att "jag ooorkar inte meeeer" så håller jag. Jag har blivit en superhjälte. En mamma. På riktigt. För vad är mammor om inte superhjältar av rang. Det finns egentligen inget en mamma inte fixar. När min son föddes så frågade en vän om jag kände mig som en mamma. Han var typ 4 veckor. Nja jo, nä?, jag kände mig inte som en mamma då. Men nu. Fråga mig nu. 

Jag menar såklart inte att mammor inte kan eller får bryta ihop. Jag går på en låga som i den här takten kommer ta slut om 30 timmar. Då kommer jag att bryta ihop i famnen på superhjälte nr:2. Pappan.